Beijing, Kina

29 april, 17:30 lokal tid

Vädret kändes kvavt och diset låg som en slöja över motorvägen. Trafiken var tät, men ändå försökte kortegen tränga sig fram. Först kom två MC-poliser, sedan en polisbil, en mörk limousine och sist ännu en polisbil. Kortegen körde längs Capital Airport Road och passerade ett nytt köpcenter då Wu Ming, ordförande i Kinas kommunistparti, tittade ut genom den mörka skottsäkra sidorutan på deras Mercedes Maybach limousin. Han tittade ut över ett Beijing där allt hade förändrats. Bilarna hade snart trängt bort alla cyklar och alla i staden jäktade vidare mot nästa mål. Ingen verkar längre minnas visdomen av Tao, att njuta av livet här och nu. Kapitalismen styrde dagens Kina och tid var pengar, så alla köpte en bil för att spara tid. Men nu satt de här, fast på en motorväg med sex filer trafik, där tre rörde sig långsamt. Ordförande Wu blev nostalgisk när han tittade ut och han mindes när han var ung. Utan att anstränga sig cyklade han då samma sträcka på tjugo minuter, men nu skulle det ta en timme med bil. Är det inte ironiskt, lite för ironiskt. Stopp i trafiken när man redan är sen. Nå ironin kunde roa, men inte allt för länge, tänkte han och vände sig mot Wu Jun, hans enda bror och den enda han helt litade på. Wu var deras familjenamn och på kinesiskt vis sattes det innan personnamnet. Ordförande Wu Mings bror hette således Wu Jun. Andra vänner kunde komma och gå, men en bror har man för livet, tänkte ordförande Wu och frågade.

”Vad läser du?”

”Paul Krugman”, svarade brodern och genom sina smala glasögon kikade han fram och lade boken ifrån sig.

”Jo han är bra. En ekonom som också bryr sig om de som har det sämre ställt. Säg, minns du hur fattiga vi var? Bara ett rum i hutongen vid Prins Gongs trädgård, där mor arbetade. Alla i ett rum, när pappa inte var bortrest.”

”Och minns du vårarna. Han brukade kalla dig skuggan, när du följde efter och flög drake med oss, och han sa att det är i motvind som draken lyfter.”

”Jo, men när jag ser mot himlen ser jag inte samma vänliga drakar som förut. Och på nätterna har mannen i månen börjat se hotfull ut.”

”Vad menar du?”

”Ser dina ögon inte längre eller är det tanken som inte hänger med?” Frågade Wu Ming, rakt och direkt som kineser ofta gör. ”Jag pratar om de vapen USA placerar i rymden för att få oss alla att lyda. Som jag ser det är vi det enda land som inte lyder under Wall Street och Washington, men snart tvingas även vi och det gör mig ledsen.” Sa ordförande Wu och vände bort ansiktet. Utanför fönstret såg han fortfarande samma köpcenter. Den nya tidens tempel, ett tempel för konsumtion, utan kontemplation.

”Oroa dig inte, det finns alltid en utväg.” Sa Wu Jun i ett försök att trösta. ”Säkert något vi kan göra?”

”Inte vad jag vet! Ingen av mina rådgivare kan ge mig en lösning. Om vi går i krig förlorar vi och gör vi det inte förlorar vi ändå! För några år sedan försökte jag övertala USA att inte bygga detta stjärnornas krig, men till slut gav jag upp. Jag ville inte trycka på mer och göra dem aggressiva.”

”Det måste finnas fler alternativ?”

”Givetvis, men alla är dåliga. Jag hittar ingen lösning. Jag ser bara en framtid, när vi måste böja oss för Wall Street och Washington.” Sa ordförande Wu Ming. Han tystnade sedan och tittade ner mot limousinens mjuka ullmattor. Hans bror insåg allvaret och valde att inte säga emot med tomma fraser. Han valde istället att följa sin brors tankar fullt ut.

”Det är rätt det du säger! Många länder har redan böjt sig för Washingtons oförtäckta hot om våld och sanktioner, då de säger att de som inte är med oss, är emot oss. Jag minns en händelse för många år sedan. Det var bara en liten incident, men är ändå talande. Du minns väl när Japan mutade mindre länder att rösta för valfångst och när de avslöjades försvarade sig en