Hur skulle ett möte mellan den slovenske psykoanalytikern och filosofen Slavoj Žižek och den afrikanske teologen Augustinus se ut? Vad skulle dessa två nattsvarta optimister och potentiella zombietänkare kunna lära oss? Kanske skulle de utifrån det Žižek med freudiansk terminologi kallar för dödsdriften, och det Augustinus beskrev som synden, kunna hjälpa oss att förklara varför människan kastas ned i förtvivlan endast för att resa sig upp igen, denna gång beväpnad med ett hopp som i slutändan kan näras av själva fallet ned i mörkret. Kanske är det denna dialektik mellan hopp och hopplöshet som Žižek och Augustinus kan lära oss att hantera?