Det finns böcker där något framträder först i efterhand, ibland långt efter det att de första gången kom ut. Kanske är de skrivna av författare som befinner sig i en särskild position: deras skrivande reagerade på sin samtid utan att för den skull reduceras till symptom på det ena eller andra politiska klimatet.   Om några skrivande i den positionen handlar Ola Larsmos essäsamling. För att få syn på vår egen samtid vänder han tillbaka till William Heinesen, Färöarnas motvillige nationalskald, Birger Sjöberg, den tidige Per Olov Enquist, Italo Calvino, science fiction-författaren Philip K Dick, C S Lewis och hans rymdtrilogi, den politiske Geijer, Badin och hans anteckningshäfte och inte minst Henry James på gränsen mellan realism och spökhistoria.   Ola Larsmo är den i sin författargeneration som kanske tydligast uppvisar ett politiskt engagemang och ett starkt förhållande till en realistisk tradition, något som ofta kommer till synes i hans kulturartiklar. Detta tillsammans med hans på senare år ökade intresse för science fiction-litteraturen gör honom till en sällsynt författare i sin samtid. Urvalet ovan visar på hans unika bredd och borgar för en essäsamling av ett annorlunda slag.