En dag börjar vi vandra. När vi väl börjat finns det bara ett slut. En del är fria och deras fötter rör sig på gatornas asfalt eller skogens grusvägar. För andra finns det dörrar som begränsar världen till att bestå av korridorer. Och sifferbommar. Ingen människa tar sig förbi sifferbommarna om man ser till att deras tankar är korta och flyktiga, svävande omkring i det som en gång var deras liv. Ett virrvarr av människor de minns i fel ordning. Och uppochner.
För Elna och Den Ende är lycka att andas, andas en luft som ingen andats innan dem. På bänken utanför kyrkan ska de göra det. Och kyssas. Om de lyckas ta sig förbi sifferbommen levande...