I Nils Petter Löfstedts hyllade dokumentära långfilm som visades på svenska biografer våren 2023 tog svenska aktivister tillbaka rätten över sin egen historia. Boken På Hvitfeldtska bodde vi låter dem berätta inifrån händelserna på gymnasieskolan, på ett sätt som filmens rappa berättande aldrig kan rymma.

Här ges också plats åt två av dem som kom att bli medlare utanför Hvitfeldtska 2001: Hans Abrahamsson och Tord Björk. De medverkar i boken för att hjälpa till att reda ut vad det var som hände. De bidrar med personliga tankar och insikter utifrån sina unika positioner i svenskt demokratiarbete. Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson gjorde grundliga undersökningar av polisens och säkerhetstjänstens beslut och handlingar. Tord Björk analyserar händelserna i Göteborg utifrån sitt starka engagemang i svensk folkrörelse. I bokens fond rör sig frågor om demokrati, motstånd och aktivism, om medborgarnas rätt till sin egen berättelse.

År 2001 reser Nils Petter Löfstedt med en vän till Göteborg för att delta i protesterna vid EU-toppmötet och president George W Bushs besök. Han bor på Hvitfeldtska gymnasiet. Skolan har förberetts som konferens- och besökscentrum samt övernattningsbostad för tillresta. Med sig har han sin kamera och en dröm om att bli fotograf.

På morgonen den 14 juni spärrar polis av skolan och allt som planerats slås sönder. Dagen blir överrumplande och våldsam. Tio timmar senare grips samtliga 459 personer på skolan. Men gömda i en kastrull på skolgården ligger 15 rullar exponerad svartvit film: Nils Petters bilder.

Upplevelsen plågade Nils Petter i många år, han hade svårt att återvända till sina bilder för att arbeta med dem. När han kom i kontakt med andra som orkade prata om att de bodde på Hvitfeldtska, som också hade minnen att bearbeta, då lossnade det. Det gick att läka, tillsammans, när de fick formulera sina historier och sätta på ord på vad de upplevde. Boken samlar dessa minnen inifrån en gymnasieskola i juni när häggen stod i blom.

Andra röster i boken:

“Jag åkte till Göteborg 2001 som en del av hela den här globaliseringskritiska vågen. Jag hade innan dess varit i Prag och för mig var det en enorm hoppfullhet att människor över hela världen organiserar sig, bygger nätverk och hittar sätt att påverka agendan.”

“Det blev en principsak, nästan. Att det här är inte okej. Vi har blivit lovade att bo här, om vi inte får bo här då kan inte vi… var ska vi bo då? Så vi fattade ett gemensamt beslut att gå ut i parad, inte nåt bråk, lite högtidligt nästan, på ett fånigt vis. Vi skrattade först. Men att fackföreningen, syndikalisterna, skulle gå med fanorna. Som ett demonstrationståg, första maj, eller Ådalen… nån sa att de kommer ju inte kunna meja ner en fackförening.”