Resa med batyskaf är ett nyskrivet diktverk. Från en hamnkrog i Trieste sätter vi av på en episk resa ned i havsdjupens inre mörker. Vår farkost är en batyskaf från 1900-talet, en bastant maskin som faller likt en tung bubbla mot det röda urslemmet i havets botten. Vi svävar genom sjunkna pelarsalar och möter märkliga varelser. En kammussla klapprar som löständer. Försvinner bort. Här vilar feniciernas skriftspråk sida vid sida med hajtänder och hörselbenet från en val. Mörkret trycker på. Instrumenten dör. En rymd av tyst skrikande och skälvningarna mäts i avståndet till dig. På andra sidan spegeln spolas vi åter upp, i ljuset, bland odugliga och uttjänta saker. Plastbackar, trasiga stolar, urblekta tomma förpackningar och slipade saker. Som ett lik med flugor och allt. Riktigt äckligt men inte alls farligt för det skulle vara ett lik bara som tillhörde havet.