Har marknaden rätt, eller Petteri? Filmen Smala Sussie gav ansikte åt ett värmländskt industrisamhälle. Nu har idékläckaren och tillika den ena av manusförfattarna, Petteri Nuottimäki, ett större avslöjande på gång. Han vill visa hur det går till bakom kulisserna i börsvärlden. Hur förmögenheter uppstår ur tomma intet, lockar oss med sin sirensång, för att sedan försvinna i en tunn slöja av rök. Det skulle vara lätt att skratta sig varm, för så dråpligt rolig är Nuottimäkis roman Nil$ons lag. Samtidigt känns det lite otäckt. Är det verkligen såhär det går till? Är det såhär vi luras från den ena kraschen till nästa?  Steg för steg visar författaren hur en finansiell bubbla uppstår, för att sedan utvecklas till en global ekonomisk härdsmälta. Och allt sätts i rullning av bokens huvudperson Nilson, som har någonting av "Sussies" anonyma antihjältars mycket bleka gloria över sig. Det hela cirkulerar kring tre lådor med ett obestämt innehåll, som Nilson råkar sälja. Den lokala organiserade brottsligheten, en polischef på ruinens brant, samt en halvskum finansman inbillar varandra i en snabbt stigande spiral att de innehåller något mycket dyrbart. När de glåmiga pappkartongerna rent av introduceras på börsen är karusellen i full gång. Vi behöver fler lådor! Större! Bättre! Tredje generationens lådor! Detta var egentligen till en början ett filmmanus, men när finansieringen (likt en bubbla?) sprack, blev det en bok i stället. Tur att de läckra scenerna fungerar bra även i bokform. En roligare kurs i ekonomi är svårt att tänka sig. Jag kände mej lite som pojken som skrek Kejsaren har inga kläder! när jag tryckte på spara för sista gången i samband med skrivandet, säger Petteri Nuottimäki själv. Som namnet antyder är han invandrarbarn, som för första gången såg Sverige med fyraåringens stora ögon 1972. Han skriver numera enligt egen utsago enbart vykort på finska. Men böcker började tidigt ta form i den blivande författares huvud. När de andra barnen spelade fotboll kunde man se mej balansera på trottoarkanten med ihopdragna ögonbryn och en bister min mumlande besvärjelseliknande historier till mej själv. Men jag skrev aldrig ner dem. Det var någon slags primitiv roman med mig själv i huvudrollen. Så en dag hände det sig att en vän lånade pengar till öl av mig, och ville sedan betala tillbaka med en skrivmaskin. Och på den vägen är det" Det har blivit en del skrivet sedan dess, kåserier, (samlade i Nuottimäki försvarar kulturen!, Interzone 2000), tecknade serier, som förövrigt fortfarande textas med ovan nämnda skrivmaskin, (Simulanterna anfaller, Kartago, 2004) filmmanus och till alla första början små, finurliga teckningar med högfilosofiska tankar i bl a Expressen. Nuottimäki bor i Norberg, där han förutom skriver, målar sitt hus mest varje sommar. Så kan det gå om man köper ett gammalt hus med en massa väggar. suckar han.