I en sista jättelik kraftmätning drabbade över 2 000 ryska och tyska stridsvagnar samman vid Kursk 1943. Frankson & Zetterling berättar om bakgrunden till slaget, om de stora generalerna, om utvecklingen av pansar- och antipansarvapen, om ryskt och tyskt manöverkrig och om den enskilde soldatens liv i fält.

Efter nederlaget vid Stalingrad där hela 6:e armén förintades samlade sig den tyska krigsmakten till ett sista desperat försök att återta initiativet på östfronten. Tyskarnas plan var att med hjälp av en jättelik kniptångsmanöver lamslå Röda armén vid staden Kursk, där frontlinjen gjorde en utbuktning. 400 000 man och 3 000 stridsvagnar sattes in från tyskt håll. Problemet var bara att ryssarna fått reda på anfallsplanen och gjorde sig beredda ... en halv miljon ryska soldater utrustade med 20 000 artilleripjäser, 5 000 stridsvagnar och 1 000 stalinorglar grävde ner sig i väntan på anfallet. Den 5 juli kommer så attacken efter ett förberedande artilleribombardemang där fler granater än vad som användes under fälttågen i Polen och Frankrike vräktes ut på några timmar. En vecka senare står så det mytomspunna delslaget, krigshistoriens största pansarstrid. Utanför byn Prochorovka, på en yta av 30 x 30 km drabbar över 2 000 stridsvagnar samman.

Ryssarna går segrande ur striden och dagen efter, den 13 juli, beordrar Hitler reträtt, formellt sett för att omfördela resurserna efter den allierade invasionen av Sicilien, men i själva verket var Tysklands reserver förbrukade för gott.