Om något enskilt slag under andra världskriget kan betecknas som avgörande bör det rätteligen vara slaget om Moskva. De händelser som därefter följde kan betraktas som steg längs en redan utstakad väg.
Före slaget om Moskva hade den tyska armén en lång rad segrar. När den hejdades i december 1941 var det första gången som Hitler tvingades avbryta en för honom betydelsefull offensiv. Slaget om Storbritannien sommaren 1940 hade visserligen varit en motgång, men Hitler hade aldrig engagerat sig särskilt mycket i det företaget. Anfallet mot Sovjetunionen var däremot något av kulmen på hans karriär och när detta misslyckades utanför Moskvas portar var det ett långt svårare nederlag.
Det är naturligtvis svårt att otvetydigt bestämma vilket som är det största slaget i historien, men få, om ens något, kan mäta sig med slaget om Moskva. Det nederlag som de sovjetiska förbanden tillfogades i slagets inledningsskede saknar motstycke i historien.
Så svåra förluster har aldrig drabbat en stor militär styrka på så kort tid, som den katastrof som drabbade de sovjetiska försvararna de två första oktoberveckorna 1941. Panik uppstod i den sovjetiska huvudstaden, men regnväder förvandlade vägarna mot Moskva till lervälling. Det gav Stalin tid att mobilisera förstärkningar, samtidigt som tyskarna fick stora svårigheter att föra fram bensin, ammunition och andra förnödenheter. Trots det valde tyskarna att pressa sig fram mot Moskva och i början av december hade de nått dess utkanter. Det hårdnande sovjetiska motståndet och den tilltagande kylan gjorde emellertid att den tyska offensiven körde fast utanför den sovjetiska huvudstaden.
Hitlers försök att erövra Stalins huvudstad hade oåterkalleligen misslyckats, vilket dömde den tyske diktatorn till ett långt utnötningskrig som han inte kunde vinna.