Vem väntar sig att en essäbok om konst ska innefatta också en analys av en idrottsmans mästerskap? Niklas Schiöler, som är författare och litteraturforskare i Göteborg, utgår ifrån en oväntad konstellation när han utvecklar sina tankar om estetik: han sammanför en tonsättare Beethowen, en poet Tomas Tranströmer, och en pingisspelare Jan-Ove Waldner. Valet av Waldner blir inte lika förvånande om man vet att Niklas Schiöler själv varit fyrfaldig junioreuropamästare i bordtennis innan han bytte bana och blev litteraturvetare. Hans doktorsavhandling var en studie i Tomas Tranströmers poesi, Koncentrationens konst, som gavs ut här på Bonniers 1999. Till detta kommer att han är en stor Beethovenbeundrare.   Hans essä om konstnärens arbete, konstens väsen och den konstnärliga erfarenheten är med andra ord en personligt hållen diskussion, där han i mycket utgår från egna upplevelser och iakttagelser. Här finns unika inblickar i Tranströmers sätt att arbeta, och hisnande analyser av hundradelssekundsnabba förlopp mellan bollen, racket och Waldners handled. Schiölers stora förtrogenhet med Beethovens musik resulterar i ett levande och gripande porträtt av tonsättaren och hans väg mot en allt större koncentration i sitt tonspråk.   Schiöler drar intressanta och slående paralleller mellan de här tre konstnärerna när han resonerar kring de processer – koncentration, övning, tålamod – som enligt hans mening ett hållbart konstnärligt arbete är sammansatt av. Hans bok är inbjudande och engagerande i sitt personliga sätt att förmedla och klargöra en konstsyn.