Att säga att Bernhard Herre är en känd författare i Norge är en överdrift. Men något av en klassiker är han, och kommer med jämna mellanrum ut i nya utgåvor. Han specieliserade sig på prosaskisser där han hämtade inlevelse från de stora skogarna norr om Oslo. Det var också där man hittade honom en dag 1849, död av något som tros ha varit ett vådaskott under en jaktutflykt. Han var 36 år gammal och fick sin publik först efter sin död.
Hela sitt liv levde han som en birollsfigur i sin samtid. Han blev redan i tonåren förälskad i Camilla Wergeland, syster till poeten Henrik Wergeland. Men han levde ut sin kärlek som budbärare i stället för älskare, och vigde sitt liv åt att försöka föra samman Camilla med sin vän, diktaren Johan Sebastian Welhaven.
Niels Fredrik Dahls roman Herre är en närgången och ömsint gestaltning av Bernhard Herres liv, en sorglig berättelse om en man som rör sig strax utanför tidens stora frågor om nationalism och en ny norsk dikt, som inte lyckas göra den förväntade ämbetsmannakarriären, som degraderades socialt av faderns konkurs och alltmer drog sig undan till ensamheten i naturen. Och på så sätt formar den sig till ett allmängiltigt porträtt av en man som lever sitt liv genom andras passioner, som lånar sitt ljus av andra.