De gyllene frukterna [1963] är en av den franska nya romanens självklara klassiker. En experimentell, lätt manisk dialog i romanform, som besvärjer tvånget att tycka saker, att ha en åsikt, för att smälta in, ta plats, överleva.
Nathalie Sarraute [1900 1999] brukar räknas till den franska nya romanens förgrundsfigurer, men liknar egentligen inte någon annan författare från samma tid. Hon eftersträvade, med sina egna ord, en litterär text »lika anonym som blod«, för att kunna skriva fram »det osagda«; locka förträngda sanningar till tals. För De gyllene frukterna tilldelades hon det prestigefyllda Prix international de littérature.
Lorenz von Numers översättning från sextiotalet har här reviderats av Nova Gullberg Zetterstrand & Henrik Petersen.
»Nathalie Sarrautes De gyllene frukterna är en roman som lever och andas litteratur. Den gör läsandet och talandet om böcker lite svårare. Det sistnämnda menat som beröm.« MATS KOLMISOPPI, HELSINGBORGS DAGBLAD
»De gyllene frukterna är en enda lång utforskning av språkets möjligheter och av dess förstörande krafter.« MATS GELLERFELT, SVENSKA DAGBLADET
»De gyllene frukterna är en bok som mal ned mitt motstånd, som mer och mer tar över. Jag håller med Lindstedts förord att man nog bör läsa den flera gånger. Jag ser en viss likhet med Virginia Woolfs bästa bok, Vågorna: hur rösterna bildar en melodi, hur berättandet liksom tas över av andra discipliner än litteraturens, hur Sarraute söker sig mot gränserna.« BJÖRN KOHLSTRÖM, BERNUR