Som ett skri från vildmarken. En kylig vind, svepande över ändlösa vidder. Lodjuret i våra hjärtan.

Med de orden inleder Nalle Valtiala sin hyllning till en av de noblaste varelserna i vår natur. Kolumnen ingår i en serie, publicerad i Finlands Natur under åren 2002-2015, med en coda från Ny Tid. Ämnet för denna är Indiens vitryggade gam – starkt hotad av utrotning. Också lodjursstammen i Finland krymper, som så många andra arter. Homo sapiens framfart över planeten Tellus känner inga gränser.
De svåra hoten mot vår jordiska miljö får en utförlig behandling i boken. Men många kolumner tar upp ljusare ämnen, allt från trädkramande chipkokvinnor över ålens vandringar till silvertärnans nedslag i Skärgårdshavets paradis. Daggmasken lyfts fram som ett föredöme. Också fästingen har en funktion, genom att reducera människans måttlösa kosmisk arrogans till rimligare proportioner. Vad mer? Spänn på skridskorna och åk med författaren över frisländska isar genom elva städer! Lev jetsetliv på cykelsadeln, med tre måltider samma dag i lika många länder! Smörgåsbordet står dukat.
Kolumnerna är publicerade i den ordning de förekom i Finlands Natur, vilket visar hur författarens ande rört sig från ämne till ämne. En del av de fenomen som belyses i boken har Valtiala kunnat iaktta stående vid sitt fönster, andra förekommer bortom haven. Oberoende av geografin är tonen densamma. I dag är världen en global by. Det engagemang som genomsyrar boken är lika starkt, vare sig det gäller kalhuggningen av Amazonas djungler eller fula ingrepp i en park i Grankulla.
Förutom aktuella miljöproblem över ett brett spektrum, uppmärksammar Nalle Valtiala också spektakulära fall från historien. Än har arter försvunnit, än förökat sig över det uthärdligas gräns. Dronten, den klumpiga markbundna fågeln på Mauritius, utrotades för mer än tre sekler sedan på kort tid. Däremot har kaninen, en introducerad art, sedan 1800-talets mitt spritt sig som en förkvävande grå matta över Australien. På en nyzeeländsk ö lyckades en fyrvaktares katt vid namn Tibbles på några veckor förinta en endemisk gärdsmyg. Året var 1893, men i kLOka ord om miljön utstrålar avsnittet alltjämt sorg och saknad. I den globala byn hör allt ihop.