Avrättningen av Halláj 922 e.Kr., och senare av hans lärjunge ibn Atá bland andra mystiker, har en social förklaring, där "heretiska" rörelser och "subversiva" läror "underminerade den rådande ordningen" så pass att Kalifatet såg sig tvunget att döma till pinobänken och Korset. Enligt sufierna hatar den som betraktar människorna ur religionens aspekt sina medmänniskor, men "den som betraktar dem ur Verklig­hetens aspekt förlåter dem". Sufier som Halláj, ibn Atá och Niffarí utgjorde en fara för både världsliga och religiösa härskare på 900-talet. Deras texter hade gått i metamorfos och den som lärt sig konsten att tolka mellan nivåer kunde tillägna sig budskapet.

Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís knappa biografi består av några få obeslutsamma rader. Av okänt ursprung levde han ett asketiskt liv, och som "obunden själ" vandrade han mellan olika orter. Han brydde sig aldrig om att samla sina skriverier som han spred omkring sig på lösa blad. Enligt olika legender var det hans son eller sonson som samlade ihop texterna, rubricerade och ordnade dem i två volymer. Han lär ha avlidit ca 965 e.Kr. eller vid mitten av det tredje seklet efter Hidjran.

Enligt A. J. Arberry intar Anhalternas bok "en hedersplats bland de ryktbaraste skildringarna av den mystiska erfarenheten." Likt en arabisk Swedenborg har Niffarís "teopatiska diskurser" inspirerat filosofer och författare från Ibn al-Arabi till Adonis. Denna "esoterismens Bibel" har redan översatts till engelska, tyska och franska och presenteras nu i svensk språkdräkt.