Marika bor i Paris och arbetar på ett stort företag inom bilindustrin. Hon har gått i Franska Skolan och är uppvuxen på stadsdelen Östermalm i Stockholm, på fel sida om Valhallavägen. Hennes barndom präglades av piano- och balettlektioner, som hon hatade. Hon tröstade sig med sötsaker som gav henne karies. Hon slukar böcker och intresserar sig för kungligheter. Det är bara det att världen inte riktigt ser ut som den hon läser om.

En dag tar hon en promenad i Paris, istället för att gå till arbetet, och upptäcker att där finns människor som bor på gatan. Det blir början på en resa under vilken hon möter vuxna som varken kan läsa eller skriva och barn som har annat att bekymra sig för än pianoläxor. Hon upptäcker konsekvenserna av att inte ha råd att gå till tandläkaren. Hennes egna bekymmer tappar betydelse.

Utan att hon riktigt förstår hur det går till så ger hon sig i en kamp mot fransk byråkrati som innebär nattliga taxiresor ut i förorter hon aldrig annars skulle ha besökt. Denna kamp påminner om en Don Quijotes fäktande med väderkvarnar, men är inte helt utan framgång.

Marika berätter om sina äventyr för sina vänner Ebba och Torleif till vilka hon skickar långa brev på handgjort papper. 

Detta är en berättelse om en överklassflickas möte med verklig fattigdom som påminner om Orwells För nedräkning i Paris och London men berättat med en humor à la Marc Twain.

En kopp kaffe i Paris är en lättläst samtidsskildring som ger upphov till eftertanke. Den ger en ny insikt i hur absurd vår värld är. Marika låter sina läsare följa med henne på sin färd genom en värld hon bara läst om och som hon inte visste fanns på riktigt. Och läsaren står bredvid henne lika förundrad.