Avhandlingen har som syfte att öppna upp förståelsen för försakelsens betydelse för människans hälsa ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. Bakgrunden till studien utgörs av erfarenheten att många människor idag upplever ohälsa trots att förutsättningarna för ett hälsosamt liv aldrig varit så bra som nu. Försakelse är ett sällan beskrivet fenomen inom vårdvetenskaplig forskning men kan ändå relatera till hälsa på grund av den transformativa betydelsen den anses ha för människan. Forskningens utgångspunkt är ett antagande att försakelsen påverkar hälsan. Den övergripande frågeställning är: Vad innebär försakelsen som fenomen och vilken betydelse har den för människans hälsa? Forskningen är humanvetenskaplig och utgår från den caritativa vårdteorin utvecklad av Katie Eriksson. De vårdvetenskapliga utgångspunkterna för avhandlingen finns i kärnbegreppen hälsa, lidande, människan och ethos. Den inledande förståelsen för försakelse som begrepp och fenomen utgår från en ordboksgenomgång samt humanvetenskaplig forskning och litteratur. Studien görs inom den vårdvetenskapliga grundforskningen och har en hermeneutisk kunskapsbas.

Datamaterialen utgörs av tre empiriska delstudier samt en litteraturstudie. De empiriska studierna har genomförts som samtal med 8 personer som valt att göra livsförändringar (delstudie 1), 7 personer med olika former av livslidande relaterat till svåra sjukdomar (delstudie 2) och 8 personer som valt att leva i kloster (delstudie 3). I delstudie 4 analyserades fyra böcker av filosofen Simone Weil. Datamaterialen har analyserats med tre olika analysmetoder: tematisk analys, kvalitativ innehållsanalys samt hermeneutisk läsning. Delstudierna utmynnade i sammanfattande teser. Teserna från de fyra delstudierna har genom en ny tolkningsprocess resulterat i en teorimodell gällande försakelsens betydelse för hälsan.

Resultatet visar att en av hälsans drivkraft kan förstås som en längtan efter att livet ska utgöra en högre grad av helhet och tillhörighet. Rörelsen mot hälsa kan beskrivas som viljehandling, livshållning och varande. Försakelsens betydelse för hälsan utgörs primärt av det tomrum som försakelsen skapar. I tomrummet möjliggörs en dialektik i form av rörelse, reflektion och relation vilket ger människan en möjlighet att uppleva hälsa som helhet och tillhörighet. Tomrummet kan i sig själv förstås som intighet och meningslöshet men det öppnar upp för det meningsfulla och värdefulla. Den rörelse som behövs för att hälsan ska upplevas som en helhet möjliggörs av tomrummet. Rörelsen integrerar de paradoxer som hälsan innebär och öppnar upp för en dialektisk förståelse av hälsan. Tomrummet möjliggör även reflektion där människan, genom det avstånd försakelsen ger, har möjlighet att urskilja livets mångfald och nyanser. Reflektionen hjälper människan att medvetandegöra sitt ethos och därmed skapas en möjlighet att välja det som gör livet helt och välja bort det som splittrar. Tomrummet är också en plats för människan att finna sig själv i relation till andra och bli den hon är ämnad att vara.

Den teorimodell som resultatet av delstudierna utmynnar i visar på försakelsen som en rörelse som rör sig genom vårdvetenskapens förståelse av hälsa och lidandet på många olika nivåer. Från det konkreta görandet till det djupaste vardandet. Hälsa förstås som helhet och gemenskap och tomrummet möjliggör hälsans dialektik. Horisontsammansmältningen ger en ny förståelse av försakelsens betydelse för människans hälsa.