Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt, menade filosofen Theodor Adorno i en föreläsning 1948. Samma år anländer den unge poeten Paul Celan till Paris som en överlevande från Förintelsen i Rumänien. Celan skulle bokstavligen ställa sig i den fråga som motiverade Adornos svar. Hur skriva dikt efter Auschwitz? Hans svar blev ett annat och kom i åtta diktböcker som helt skulle förändra efterkrigstidens poetiska landskap. I dag är Paul Celan (1920--1970) den ojämförligt främste poeten på tyska språket under det senare 1900-talet.

Mikael van Reis närmar sig nu författarskapet i en minutiös läsning av några av hans centrala verk -- i synnerhet genombrottsverket "Sprachgitter" från 1959 -- som får helt nya dimensioner av precision och djupsinne. Celan skrev som om han var den siste poet som kunde förkroppsliga diktens fulla anspråk -- ?Jag är poesin?. I en essä i nio avsnitt skrivs nu en celansk ?poetografi? där det mest gränslösa endast kan uttryckas genom det försvinnande lilla, genom ordets klyvning och betydelsens oavbrutna växling mellan motsatser. Mellan nej och ja. Mellan en ton och en annan.

Förintelsen är en detonation som skakar om språket och livet, som avpoetiserar poesin men som Celan återskapar till en ny och främmande skönhet. Essän banar sig väg längs spår i gräset och bländande snöfält. Dikten blir ett pilskott under stjärnhimlen. I begynnelsen är askan -- vad för namn som döljer sig i askan?

Med osviklig uppmärksamhet för poesins detaljer visar Mikael van Reis vad diktens ?mångsiffrighet? vill säga. I Den siste poeten får läsaren följa ett rasande slutvarv genom västerlandets litteratur -- från profeterna och försokratikerna till Dante och Hölderlin fram till Mallarmé, Kafka och Mandelstam -- och fram till den siste poeten, Paul Celan.