Min lakotabror Nathan Chasing His Horse visste att vi var olika

han och jag. Skillnaderna mellan oss var påtagliga i våra rörelser,

vår hudfärg, vårt språk, de skämt vi skrattade åt, de rädslor

och glädjeämnen som berörde oss. Men dessa skillnader var

också det som förde oss samman. Det var de som gjorde att vi

över en avgrund av tystnad trevande sträckte oss mot varandra.

Hur kan det komma sig att vi hyllar mångfald och skillnader på

ytan, men upplever dessa som farliga och hotfulla när de går på

djupet? Varför tror vi att skillnader med automatik leder till ojämlikhet?

Och varför är det så farligt att tala om mordet på Fadime

Sahindal i termer av kultur?

Mikael Kurkiala utgår i sin bok från sina erfarenheter av och sin

forskning om lakotaindianerna i USA. Hos de lakotas han möter är

det självklart att utöva sin religion, att hedra traditionen, att framhålla

sin särart. Främlingen som kommer för att studera deras kultur

blir inte en av dem. Men de kan stiga in i svetthyddan tillsammans

med denne och dela det varma mörker där alla, avklädda

och utan statussymboler, blir ikce wikasa riktiga människor.

Så måste vi också kunna växla mellan synsätten att våga se

skillnaderna i ögonen men också utifrån ett moraliskt behov erkänna

likheterna. Att upptäcka människan i barnet som dör på ett

sjukhus i Bagdad och i aktiemäklaren som störtar mot marken från

skyskrapan i New York.

Mikael Kurkiala har åstadkommit något så ovanligt som en

kulturfilosofisk essä med många slående exempel om de kanske

mest brännande frågorna i vår samtid, skriven på ett inträngande

och analytiskt sätt, men utan att vara snårig eller akademiskt svårbegriplig.

En tankebok som lever kvar långt efter det att man vänt

det sista bladet.