Mikael Enckell rör sig längs stigar han gått förut i ett försök att nå ännu lite närmare de frågor som sysselsatt honom länge, frågor som formulerats och gestaltats inom de judiska traditionerna, och som återfinns i psykoanalysen. Vandringen går genom läsning av Proust och Kafka, den stannar till vid Björling och undersöker den kreativa processens reparativa drag. Den berör filmen som det stummas konst. Enckells iakttagelser belyser vår tid.

Denna generaliserade strävan att förmå både den allmänna och den personliga historien att tiga har många konsekvenser i sitt släptåg. Så blir det, exempelvis, svårare att avlyssna dess motpol: själens kärlek till sitt förflutna, till den person man tidigare var och till de gestalter som befolkade den världen och de processer som nu utspelar sig som en följd av vad som var då. Vilket försvårar ens användning av en av de verksammaste botemedel som finns mot rädslan för döden, för andra själsliga ångestförlamningar och depressiva stämningar. Nämligen att med hjälp av inre bilder, ekon och fragment ur det förgångna gestalta utvecklingslinjer och utspana helheter i det egna livsförloppet.