Under 1920- och 1930-talen präglades Sverige av främlingsrädsla, antisemitism och rasbiologiska idéer. Den svenska flyktingpolitiken var mycket restriktiv och få flyktingar tilläts komma innanför landets gränser. Men under det andra världskrigets senare del mottog Sverige närmare 200 000 flyktingar. Detta faktum har varit en bidragande orsak till att det brukar hävdas att Sverige under kriget genomgick en flyktingpolitisk omsvängning. Men hade mellankrigstidens antisemitism, främlingsrädsla och rasism därmed försvunnit? Hur betraktades dessa flyktingar i den offentliga debatten? Ansåg debattörer och makthavare att Sverige hade något ansvar för Europas miljontals flyktingar? I så fall: för vilka fanns ett ansvar och varför?

Detta är några av de frågor som diskuteras i denna avhandling. Författaren Mikael Byström hävdar att både den praktiska flyktingpolitiken och debatten kring flyktingarna präglades av det han kallar den nordiska tanken, d.v.s. en ide om att Sveriges flyktingansvar gällde de etniskt nordiska medborgarna. Dessa sågs som "bröder" vilka mottogs och diskuterades på ett annat sätt än de flyktinggrupper som inte inbegreps i den nordiska tanken.