Epikuréerna och stoikerna utvecklade en levnadskonst som kretsade kring självomsorgen och som ledde till en omdaning av sexualetiken. Äktenskapet lyftes fram som den bästa ramen för sexuallivet och gossekärleken nedvärderades. Individen trädde fram som moraliskt subjekt och underlades strängare moraliska krav. Inte så att upplevelsen av njutning sattes i direkt förbindelse med det onda, måste lyda en gudomlig lag eller skärskådas och bekännas, men själva frågan om det onda började, enligt Foucault, nu ta form, uppmärksamheten på lagen trängde undan levnadskonsten och beredde vägen för en asketisk livshållning.