Modet till sanning: Styrandet av sig själv och andra II skulle komma att bli den sista föreläsningsserie som Michel Foucault höll vid Collège de France. Den hölls mellan februari och mars 1984, bara några månader innan Foucaults död. Omständigheterna inbjuder till att söka ett filosofiskt testamente i dessa föreläsningar. Kanske än mer så eftersom döden är ett högst närvarande tema föreläsningarna igenom, men i synnerhet i omläsningen av Sokrates sista ord (”Kriton, vi är skyldiga Asklepios en tupp!”) som Foucault med hjälp av Georges Dumézil förstår som ett uttryck för en djup tacksamhet gentemot filosofin och ett botemedel mot den enda livshotande sjukdomen: falska åsikter och fördomar.

Denna föreläsningsserie fortsätter och radikaliserar analyserna från året innan. Då handlade det om att ställa frågan om ”sanningssägandets” funktion i politiken i syfte att upprätta modet och övertygelsen som etiska villkor för demokratin, villkor som inte går att reducera till allmänna regler för konsensus. Men med kynikerna framträder denna manifestation av sanningen inte längre endast i form av den riskfyllda praktiken av att ta till orda inför makten, utan i existensens själva kroppslighet. Foucault föreslår i själva verket en ingående studie av den antika kynismen som en praktisk filosofi, som en sanningens atletism, offentlig provokation och asketisk suveränitet. Det sanna livets skandal konstrueras på så sätt i motsättning till platonismen och dess värld av transcendenta former.

»Det finns inget inrättande av sanning utan en väsentlig position av annanhet; sanningen är aldrig densamma; det kan endast finnas sanning i form av en annan värld och ett annat liv.«