Bokens namnlösa antihjältinna tar sig an sin medelåldersnoja rakt upp och ner - genom att dyka rakt ner i den. I de återkommande terapisamtalen vandrar tankarna så hon knappt hinner koncentrera sig på terapin. Från klimakteriets fasor till byxors passform och männen och deras kroppar

Boken handlar om det som fler än en medelålders kvinna tänker på och talar om när livet pockar på sammanräkning av det som i verkliga livet har mening.

”Egentligen är jag en rätt tråkig människa som jobbar i princip all min vakna tid, men en del av mig återfinns i berättelsens huvudperson - även jag är ensamstående och förmodligen på väg att bli en crazy catlady, men har inte riktigt nått dit ännu. Hoppas jag.

Jag pratar mycket med mina väninnor om hur det är att åldras och om åldrandets så kallade biverkningar. Och de här samtalen kan vara rätt så öppenhjärtiga och inte alltid så rumsrena. Samtidigt är det den typen av samtal som förs mellan många andra medel­ålders kvinnor. Är de logiska? Inte ett dugg, men de finns där lika väl.? ?Jag tror att igenkänningsfaktorn är hög.”

Mia Landell jobbar sedan många år tillbaka som verksamhetschef på en Brottsofferjour. Sedan några år tillbaka skriver hon också en blogg, Brottsofferbloggen, som tar upp brottsoffer­relaterade ämnen. Den här boken däremot är något helt annat.

Hon är 53 år och har en stor familj bestående av barn, svärsöner och barnbarn. Ett av dem är hennes biologiska barn, de andra har en gång varit familjehemsplacerade hos henne men kommit att bli hennes döttrar de också.