Thore Engströmer var på sin tid en av Sveriges mest framstående jurister. Han var professor i processrätt vid Uppsala universitet och lärosätets rektor 1933–1943. Han ledde alltså universitetet under större delen av de svåra krigsåren, men senare kunde han som universitetskansler medverka till efterkrigstidens väldiga upprustning av Sveriges universitets- och högskoleväsen. I Uppsala var han i mer än två decennier inspektor för Norrlands nation, och i boken skildras hur han trots sin ställning och sin formella framtoning trivdes väl bland de unga och ibland respektlösa studenterna.

Vid sidan av sin framgångsrika akademiska karriär var Engströmer länge en av Uppsalas mest inflytelserika politiker, och han slutade sitt lokalpolitiska arbete som ordförande i stadsfullmäktige. Även i Uppsala läns landsting hade han ledande poster, samtidigt som han var rektor för Uppsala universitet, och författaren visar hur han i denna dubbelroll kraftfullt kunde verka för utbyggnad av Akademiska sjukhuset, som då tillhörde universitetet.

Nationellt anlitades han av regeringen för krävande utredningsarbete på det juridiska området, och inom näringslivet hade han stora och viktiga ledningsuppdrag. Han reste mycket, både i arbetet och privat, och hade förmåga att njuta av livet trots en begränsad fritid. Han var ungkarl livet ut och hans vänkrets bestod främst av andra jurister, men till hans förtrogna hörde också prins Eugen och grevinnan Ebba Bonde.