I kortromanen Nell gestaltas en förvandling, ett blivande. Huvudpersonen ger sig hän åt vilan, åt ensamheten och njutningen, rör sig sakta genom en gryende riktningslös hunger. En värld, sinnlig och nära, skrivs fram med en sällsam språklig nerv, känsligt och hänförande.

De tidiga morgnarnas vindpustar, tallarna, björkspirorna, de rödmyllade husen, lupindikena. Hon tar sig fram genom det så enkelt att det nästan känns skamfyllt. Självständigheten är förlåtande; den är allt som omsluter promenaderna. Nell finner sig i att vara själv eftersom hon har ordnat det så, kallat på ensamheten som man kallar på ett djur som rört sig för långt ifrån sin ägare.