Martina Moliis-Mellbergs debut består av tre prosalyriska sviter som påminner om kortfilmer: Ad undas, Alfa Cassiopeia och Atlas. Tillsammans formar sviterna en litterär undersökning av ett våldsamt varande, en upplevelse av att vara på fel sida om sig själv och att vilja ta sig till sin rätta sida.

Jacques Cousteau gör allt för att förvandla sig till en haj, men det gör för ont när tänderna ska filas. Någon älskar en brutal hämnerska i en flickas kropp. Atlas rämnar - eller faller han på plats? Förstånd och yttre logik saknas i dessa tre berättelser, som återanvänder mytologiskt material och driver på med stoff ur en högst personlig sfär. Däremot är den inre logiken stark och bärande: A är en beskrivning av positioner i utanförskap - utanförskap i kraftig rörelse.

Atlas, hur mår du egentligen? du ser så tyngd ut. är det för att vinden har vänt? för att sanden börjat lägga sig över skuldrorna? är det för att minnen väger mer när de pressar en mot marken?