I Gult hus, blå cykel företar Martin Landahl en resa genom Sverige från sent nittonhundrafemtiotal till 2002. Den första anhalten är stadens rum, där arkitektur och kommunikationer reflekteras. Överallt finner författaren spår av människa och uttryck för mänsklig verksamhet, och därmed har också ett språkligt temperament aktiverats:

Vissa gator som raviner,
himlen klippt, ett stycke blått
(Vemodets fasader),

Tanter nynnar med stängd mun.
(Citysång).

Stationer på resan är självklart årstiderna, dessa obönhörliga påminnelser om tidens gång som upprepar sig i den meningen att de efterträder varandra, men ändå inte är likadana som förra säsongen:

Mina fingrar på
cykelstyret funderar
Varmt utan vantar?
(En grön höst).

I titeldikterna Gult hus respektive Blå cykel I och Blå cykel II undersöker Martin Landahl, med avstamp i upplevelser från barndomen, det som åsyftas i dikternas namn: Vad betyder Sveriges alla gula hus, och varför är det just vid en given tidpunkt i barndomen bara en blå cykel som gäller? Här antyds en symbolisk räckvidd utanför motiven "hus" och "cykel".

Samlingen innehåller också den politiska dikten Nyckeltal, där författaren ställer frågan om det är något annat än vinstintresset eller slumpen som skall styra framväxten av det samhälle som efterträder folkhemmet.

Gult hus, blå cykel bjuder på en mångfald lyriska uttryck. Här samsas fri obunden poesi med prosalyrik, haikudikt med något i samtida svensk lyrik så ovanligt som rimmad vers.

Var dikt finner sin form, ibland direkt, ibland efter mycket arbete. För mig är det lika naturligt att vara stramt analytisk som bildrikt besjungande, säger Martin Landahl.