Saxofonisten och kommissarien är en essäsamling om kringskuren underhållning och nöjesliv med förhinder. Den handlar om hur ungdomar i DDR påtvingades en sällskapsdans som de inte ville ha, hur östeuropeiska filmregissörer kämpade i det tysta för att göra science fiction-filmer och komedier, och om jazzmusiker som uppträdde i koncentrationsläger. Den skildrar också artister och konstnärer som försökt befria sig från omvärldens krav, och porträtterar några av populärkulturens största excentriker. Doris Days feminism, den politiska filosofin bakom gamla pajkastarfilmer, och musikaler vi inte minns, är andra inslag i denna nöjeshistoriska kavalkad.

Martin Kristenson ingick i redaktionen för den numera nedlagda tidskriften Kapten Stofil (1999–2010), och har tidigare utgivit böckerna Partyt är ett faktum! 365 skäl att rulla hatt (2003) och Vårt kära strunt: okända berättelser ur den svenska nöjeshistorien (2012). Tillsammans med Mattias Boström och Fredrik af Trampe har han också skrivit Sveriges sämsta skivomslag (2007) och Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden (2010).

Röster om Vårt kära strunt:
”Det är inte mossigt, det är vällagrat, det är som en konjak eller en fin ost, det blir nyanserat och fördjupas med tiden.” – Göran Everdahl (Go’kväll SVT)
”Martin Kristensons omistliga popkulturella essäsamling” – Per Gudmundson (SvD)