Transfutura är poesi som essä, lyrik, typografi, berättande, och där den grafiska formen är en avgörande del av uttrycket.
Transfutura är poesi som arbetar sig ut i nya bokstavsformer, mot en uppgraderad läspraktik i den av poeten själv konstruerade teckenuppsättningen Transfutura, som alltså också fått ge namn åt hela boken.

Kort om varje del i boken:
”Från ö”: Ett lyrisk arbete som ”framkallats” genom en teknik där Högström låtit texten hämta fram sig själv ur en bank av hans egna lyriska strofer; en självgenererande process där poeten trätt tillbaka från en rad estetiska och poetiska val, för att istället bli en läsare i själva skrivandet. ”Jag betraktar texten, övervakar den då den träder fram som ett eget subjekt.”

”Den typografiska bokstavens tystnad”: En lyrisk essä som tar fasta på detaljer (typografi som en detaljernas praktik) och tydliggör större rörelser där läsriktningen kopplas till en förskjutning av olika typografiska normer. En meditation kring makten över betydelser som följer typografins historia ända fram till dagens ”posttypografiska”, digitala situation.

”Den första samlingen 2”: En fragmentarisk poesi som arbetar ”just över vattenytan”. I närheten av det retinala. Tystnad som hörs. Just innan språket enbart är typografi.

”Transfutura”: En ny, uppgraderad teckenuppsättning som bygger på synteser av bokstavspar. Högström låter datorns ”fantasi” skapa nya tecken utifrån vissa ramar. Han designar alltså inte. Typsnittet Transfutura skulle kunna beskrivas som någonting helt parasitärt utifrån våra reguljära läskonventioner, men utgörs alltså inte desto mindre av nya, egna bokstäver. Resultatet är en text som saknar den enskilda bokstavens problem och som alltid befinner sig i en förskjutning, med en egen nivå. Texten blir en grafisk bild som blir svårare att läsa ju mer man anstränger sig för att ”koda av” den.

”Transfuturism”: ”Amerika som begrepp och bild – förkroppsligat, bokstavliggjort och sedan berättat, kanske. Hur skriver man om Amerika? Jag har bl a utgått från kärnvapenprov-sprängningarna under det kalla kriget. I detta extrema ljus exponeras, liksom fördröjt, fortfarande bilden av Amerika. Amerikas angrepp på sin egen kropp (alltså inte Amerika som förgriper sig på omvärlden). Denna bild är radioaktiv. Kroppar och tecken muteras. Texten är trasig. Inte ens möjlig att inte berätta” (Martin Högström).