Tiden efter andra världskriget beskrivs ofta som en period av lugn och samförstånd i Sverige. Samtidigt skakades centrala Stockholm mellan åren 1948 och 1987 av återkommande så kallade ungdomsupplopp. Gång på gång fick huvudstaden uppleva konfrontationer med tusentals deltagare, stenkastning och polischocker.

Den bråkiga staden tar ett helhetsgrepp på fem ungdomsupplopp i centrala Stockholm, tidigare endast fragmentariskt undersökta men väl så mytomspunna. Vi får göra en resa som börjar på Södermalm under påsken år 1948, som går vidare via de bråkiga somrarna i Berzelii park åren 1951 och 1954, Nyårskravallerna år 1956 och Hötorgskravallerna år 1965, och som slutar först i och med kravallerna i Kungsträdgården år 1987. Genom en närläsning av polisens arkiv tecknas en bild av vad som egentligen hände, hur polis och ungdomar agerade och vilka situationer som ledde till de dramatiska konflikterna om innerstadens centrala platser.   

Vi får också följa vuxenvärldens auktoriteter, som var mycket förbryllade av händelserna, inte minst eftersom deltagarna inte ställde några tydliga krav. Ledarskribenter och forskare grubblade över varför välfärdsstatens ungdomar, som fick rösta och som slapp arbetslöshet och svält, kunde vara ute på gatorna och slåss med polisen till synes utan något tydligt mål. Politikerna tillsatte utredningar, och Stockholms stad experimenterade fram fritidspolitiska satsningar för att förebygga kravaller. Ironiskt nog fick de opolitiska ungdomsupploppen stora politiska konsekvenser.