Min sista selfie ska vara bilden av mitt eget lik presenterar en kafkaesk underjordsvarelses frenetiskt förtvivlat präntade manifest om den hopplöst fördummade civilisationens oavbrutna förfall. Ett groteskt världsporträtt tecknas med institutionellt knastertorr prosa. Och den som talar, ”en arbetstagare utan namn, mening eller mål”, minner starkt om en övervintrad DDR-Sverige-byråkrat.