Jag var mångfald och enfald i samma person. Det tar ett helt liv att lära sig andas.
bäst mår man tidigt om morgonen
innan verkligheten slagit klorna i ens själ
vid rusningstid är rulltrappan trasig
och man börjar kliva uppåt
mot krönet
stannar till mitt i allt
står kvar en stund
medan världen passerar

I Mårten Westös nya diktsamling möter vi vinddrivna gestalter, udda existenser som sällan förekommit i finlandssvensk lyrik sedan 1960-talet. Den utsatta människan får här en röst som är lika levande och värdig som kärlekens och de älskandes i Rom.

Dikter om livets absurditet, som samtalen inne i en i havet tappad mobiltelefon eller rapporten om landet där människorna inte ser varandra i ögonen, visar att Mårten Westö kan skriva avväpnade humoristiskt och snabbt växla mellan olika tonlägen även om ämnet är allvarligt, som förgänglighet och sorg. Hans poesi är lätt att ta till sig samtidigt som den inte förenklar livets komplexitet.