Låt oss bekänna kyrkans tro – så inleds ofta trosbekännelsen i söndagens högmässa. Men vad innebär det att kyrkan har en tro, och hur förhåller sig denna tro till min egen – eller tvärt om: hur förhåller sig min tro till kyrkans tro? Är det idag meningsfullt att tala om tro som något kollektivt, en avgränsad och definierad tro som man delar med andra utan egna tillägg eller reservationer?

I vår individualistiska tid tycks spänningsförhållandet mellan kyrkans gemensamma tro och den enskildes vara starkare än någonsin. Och just därför behövs en ny förståelse av trons kollektiva aspekter: tron som gemensam, som ärvd och mottagen, med en gemensam kallelse att vårda och lämna vidare. Platsen att fördjupa, vårda och tradera tron – kyrkans tro – är kyrkan, i gudstjänst och gemenskap. Tron, lika litet som att vara kristen, är ett individuellt projekt.

Mycket av dagens trosreflektion har blivit ett navelskåderi där människan, hennes tankar och behov, står i centrum. Det är människan som tror, men trosinnehållet är inte människans. Det är uppenbarat och dess sanning och relevans beror av detta.

Om trons källa och mönster, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årsbok 2015, vill lyfta fram samt bidra till reflektion över kyr- kans gemensamma tro. Trons källa är Gud, och innehållet har förmedlats till oss. Trons innehåll är därför det mönster genom vilket vi kan veta något om Gud.