»Jag vet faktiskt själv hur det är att vara utlänning.« Så tittade han

snabbt på dom andra kring bordet för att se om det sista ordet

hade varit opassande. Han var inte alltid medveten om dom aktuella

politiskt korrekta orden.

»Kommer själv ursprungligen från Glumslöv och sen Burlöv förstår

du. Ja, jag kommer ihåg hur det var i början att vara i en ny

stad och inte känna till saker och ting.«

Bahar hade inte uppfattat Bengt som en rolig person och det

fanns inget spår av humor i hans ansikte. Mannen menade allvar.

I romanen Kalla det vad fan du vill står familjen Irandoust i

centrum. De har lämnat Iran för Sverige och mötet med det nya

landet och dess invånare är inte alltid smärtfritt, men med

envishet och en positiv inställning går allt. Hoppas de.

Mot all förmodan blir deras öde i Marjaneh Bakhtiaris händer

varken tragiskt eller tråkigt, utan istället en oväntat rolig läsning.

Hon skildrar familjens och deras vänners liv med humor, ironi och

sympati. Ingen går säker i den ena absurda eller rörande scenen

efter den andra riktas strålkastarljuset mot både »gammalsvenskar

« och »nysvenskar«.

För vem gör rätt och vem gör fel? Är det kanske ändå lika långt

från Glumslöv till Malmö som från Malmö till Teheran? Finns det

egentligen något politiskt korrekt beteende, eller står vi alla

trots vår goda vilja hela tiden med båda fötterna i klaveret?

Och finns det kanske något sätt att trots våra olikheter mötas på

lika villkor?