Den kvällen, nedbäddad i sin säng, med Lukas tätt intill, sväljer Anton gråten och försöker på en sexårings mogna vis trösta sin lillebror som inte kan styra sina känslor lika väl. Pojkarna hade krupit ner i sin trånga soffa där tröttheten till slut hade vaggat dem till sömns.
Det hade regnat oavbrutet under en veckas tid och lervällningen som flöt runt husknuten hade börjat tränga in i stugans nedersta stockar där murstenarna för länge sedan förlorat sin funktion och begravts under den sanka jorden. Stugan var låg redan tidigare, sedan de översta och minst angripna stockarna fått skifta läge för att nöja sig med en kvartering i markplan. Denna ommöblering hade fört med sig att även de friska stockarna i stugan numera låg och ruttnade i dekadent förfall.

Det är där, i dunklet på en medfaren halmbädd som Anton bestämmer sig. Här kan han inte bli kvar. Han förmår inte formulera sin önskan i ord. Han vet heller inte vart han skall ta vägen. Men han känner djupt inom sig att här finns ingenting att drömma eller förtrösta om. Här är inte hans framtid. Här är han redan stämplad, utfryst, död.