Ett litet stycke kvinnohistoriaInte berömd, inte känd och egentligen inte fattig: däremot dåligt självförtroende, osäker och känslig. Lite barnslig och inte särskilt social. Elisabeth, sjutton år – snart arton, dotter till professor Rydin, Walmstedtska gården, Uppsala.Efter introduktion och en inblick i Elisabeths samtid, miljö och familj får vi möta henne själv, ta del av hennes innersta tankar: drömmar, längtan, sorg och hopp. I dagboken från 1878 berättar hon om den svåra tiden när hon bryter upp från barndomens och hemmets trygghet för att möta vuxenlivets ansvarskrav och hantera nya bekantskaper från en för henne främmande värld. Vem ska hon lita på? Och vem är hon egentligen själv?Under året hon skriver i sin dagbok får vi följa med i hennes utveckling mot vuxen, lärarinna och väninna, även om hon till sinnet aldrig tycks förändras, och vidare när livet vänder och tar sig en annan riktning – när hon möter kärleken. Där dagboken tar slut tar brev och andras berättelser vid. Ytterligare en kvinna kommer in i bilden, genom hennes brev får läsaren följa med i den långvariga processen, en komplicerad relation med många hinder nystas upp: Elisabeths liv och berättelse fortsätter i ovisshetens, kärlekens, längtans och väntans tecken, för att avslutas efter en kort tid av trygg lycka.Om arbetet med materialet och boken, och om reflektioner efter vägen, finns att läsa på Elisabeths blogg på www.formom.nuDagboksanteckningar från 1878, hur skulle motsvarande ha sett ut i vår samtid?