Jag vet precis i vilket ögonblick jag förstod att det var ute med oss. Hardbens flin och den benhårda glansen i Vitolfs ögon när hans hand lade sig på svärdets hjalt. Tre kråkor som tysta cirklade över våra huvuden. Tingsbålet som brann så häftigt att det verkade hata veden den förtärde. Allt det sitter fast i mitt minne, förföljer mig om nätterna. Nia kämpar för att inte förlora sin älskade. Men går det att sätta sig upp mot vikingatidens hederskultur? Och kan Moder Jord ha lyssnat när hon bönföll om hjälp under månen?