Hos Marie Lundquist finns en lust till berättandet som en tid har fört henne allt närmare prosan ¿ inte minst gäller det hennes förra bok, I stället för minne, som kallades berättelse.   I En fabel skriven på stenar däremot återvänder hon till den rena lyriken. Berättandet finns kvar (fabel!), men hon använder färre ord än tidigare och vinner därmed i tyngd. Motivet talar naknare och tydligare, envist och förtvivlat.   ¿Till er, mina kära / så börjar brevet / både Judas / och mitt eget.¿ Med de raderna inleder hon diktsamlingen, som har skulden som tema, en skuld som inte kan avvisas. Och de dikter som följer formar sig till ett språk som söker efter meningen och sambanden i skulden, och trösten och boten mot den.   Så här lyder en av de många vackra dikterna:

Jag såg de dödaflockas kring omsorgen

om en liten eld

och leåt det formella tilltal

vi använderför att tala till dem

när jag frågadeefter deras ursprung

svarade deatt församlingen de föddes i

ärvt sitt namnefter huvudstaden

i det Osmanska riket

och att det bara varbäverskinnet på kragen

som fick ossatt förväxla dem

med mårdarna