När den ödesdigra pandemin bröt ut blev Maria Stepanova tvungen att avsluta en vistelse i Cambridge. Hemma i Ryssland drabbades hon av en förlamande letargi; världen hade dragit sig tillbaka från henne, tiden blivit stum. När hon slutligen kom till sans började hon läsa Ovidius, och chocken efter smittans utbredning löstes upp i otaliga röster och bilder från denna helt ojämförliga gemensamma erfarenhet. Motiv och teman som legat vilande i henne fann med ens varandra, andra teman nådde sin bestämning. På samma sätt som i Kroppens återkomst (2021) fångar Stepanova in historiska och samtida katastrofer i en raffinerad väv av rytmer och stämmor. Långdikten som växer fram blir ett körverk om vinter och krig, fördrivning och exil, social isolering och existentiell övergivenhet - en besvärjelse av en frusen och långsamt tinande tid.

Maria Stepanovas roman Minnen av minnet (2019) blev en världssuccé som har belönats med ett stort antal priser. Till den svenska utgåvan av Vinterrit 20/21 fogar Stepanova ett nyskrivet förord som också behandlar Rysslands krig i Ukraina.

"Stepanova färdas lika lätt mellan öden och sinnesstämningar som flingorna förlorar sig i drivor. Tonen är behärskad och elegisk, klarsynt och livfull. Här finns ledsnad, undran, rådvillhet, men också själslig spänst." Aris Fioretos, DN.

"Det finns poeter som verkligen aktiverar läshjärnan, och Stepanova är en av dem." Sanna Samuelsson, GP.

". . . den skildrar en vintertid, ett slags stelfrusen tillvaro, men Stepanovas poesi är samtidigt så lekfull. Den rör sig obehindrat genom historiska epoker och stilarter, blandar fritt och vilt nästan tvångsmässigt, som ville dikten desperat finna den frihet som ändå finns innanför låsta dörrar." Therese Eriksson, SvD.