Ett gammalt slott, vackert beläget på en höjd, som gått i arv i generationer, ända sedan 1600-talet. Bilder tonar fram av en dunkel slottsvind, där kistor och koffertar trängs, täckta av lager av damm och spindelväv. I dem förvaras gamla kläder som bevarats för kommande generationer. De minner om svunna tider, storslagna fester och hemska krig, om glädje och sorg, vardag och fest.
Men tyvärr - så är det inte på Löfstad. Vinden står öde och tom. Dräktsamlingen är sorgligt liten för att tillhöra ett slott som gått i arv sedan 1600-talet, även om branden 1750 förklarar en del. Men inte heller från tiden efter branden finns särskilt mycket kläder bevarade. Enligt traditionen bland personal och guider på Löfstad ska sista ägarinnan fröken Emilie Piper ha beordrat att hennes kläder av hygieniska skäl skulle brännas efter hennes död och hennes syster Sophie Nordenfalk lät också rens bort en hel del föremål efter systern bortgång. Anledningarna till denna medvetna gallring är säkert flera. (Maria Gärdeman i sin artikel "Som man är klädd blir man hädd - dräkter och accessoarer i Löfstads skåp och lådor")