I alla tider har människor tvingats fly från det outhärdliga mot något annat, kanske bättre. Så är det i dag och så var det för den unga kvinna som med sina barn en vinterdag år 1529 gav sig iväg mot det okända. I drömmen har hon fått veta att någon väntar där långt borta.

När döden hinner ifatt henne finns drömmen kvar som en bild och en vision hos hennes tioåriga son Johannes. På hans axlar vilar löftet till henne att ta hand om sin lillasyster Malin. Tillsammans fortsätter barnen vandringen genom ett Sverige med fogdar och överhet, människor som stänger sin dörr för det främmande och där det vimlar av rovdjur i skogarna och hunger och köld är ständiga föreslagare

Johannes lyckas liksom många av dagens gatubarn överleva i en grym verklighet genom sin påhittighet och intelligens.

Min namne Johannes är en berättelse om längtan och hopp. Där speglas också de motsättningar och den vånda som säkert fanns hos människor som i ett slag tvingas lämna en Gudstro för en annan. De frågar sig hur det är möjligt att Madonnan och helgonen plötsligt inte längre är värda någonting.