En kvinna befinner sig vid havet, i det bländande vita ljuset. Hon är gravid och illamående, men det tjänar ingenting till att kräkas. Det börjar om. Hon har en vit flickväska, inuti finns bara en spegel. Omkring henne på stranden cirklar två män, en resenär och en fånge. De bildar en triangel. Platsen är S. Thala, med sin balsal, sitt fängelse och sitt bombade kasino. Det är minnets plats. Himlen täcks av bensinrök och havet färgas rosa. Scenerna upprepas och förskjuts. Ingenting händer. Allt är oundvikligt.

Kärleken är ett destillat av Marguerite Duras verk. Här finns det omöjliga begäret, våldet, fångenskapen, vansinnet, tystnaden och döden. Själv säger hon om boken: ”Det är inte en berättelse om kärlek utan om allt det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten.”