Här granskas skriverierna om Lilla Hjärtat och upptäcks en trojansk mullvad, såväl som en sentida variant av Kejsarens nya kläder. Denna gång ropar barnen dock inte att kejsaren är naken, utan att det över huvud taget inte rör sig om någon kejsare...

Boken handlar framför allt om vuxnas oförmåga att förstå bilder för barn. Alternativt: deras avsaknad av mod att ha tillit till sin synförmåga och intuitiva förståelse. Hur kunde ett dussin aktivister få sådant osedvanligt genomslag? Vilka yttrade sig? Vilka var tysta? Vilka glömdes bort? Vad gällde frågan egentligen och hur löd rasismargumenten? Håller de? Och mot vilka riktades omsorgen respektive föraktet?

Texten berör också s.k. sociala mediers påverkansmöjligheter, men även hur dags- och kvällstidningsjournalistiken dras med ned i de mörka bråddjupen av offentliga dagboksskrivare och kvittrare.

En central fråga blir: ”Hur kan en förblindande ’ögonöppnare’ som talet om ett blackface vara så framgångsrik och individer förvandlas till skock?” Inte minst ska dock adulto-normativiteten bakom dessa vuxnas framgångsrika kidnappning av vad som faktiskt är en kulturprodukt för småbarn försöka begripas.