”Vi kom till Leh 15 oktober 1931 och startade vår karavanresa till Jarkend 18 oktober. Nu började besvärligheterna. Det var väl att vi hade packat om våra matlådor så vi hade fullt överallt. Första resdagen kom vi till foten av Khardung, 15 000 fot, omkring 4 500 meter högt. Det var svårt att andas och kallt och blåsigt. Det var min matdag. På morgonen när jag skulle laga frukost hade det fallit snö och vinden ven. Hu då! Men det gick. När vi var färdiga för ridning fanns det inga hästar. De hade sprungit tillbaka till Leh under natten. Långt om länge hade karavanmännen lyckats få rätt på dem så att vi kunde starta. Vi steg nu oupphörligt uppåt och kom slutligen rätt på toppen av passet, 17 600 fot. Här var det fullt av snö. Vi måste stiga av hästarna och vandra nerför. Genast jag kom av hästen satte jag en ordentlig rova i snön. Det var så halt och jag hade mina nya Gilgit-stövlar på mig. Det blev en besvärlig väg neråt. Vi blev så andfådda att vi var tvungna att sätta oss i snön och pusta ut. Flera av oss var alldeles blåa i ansiktet. Hästarna åkte kana utför branterna! En del rullade runt i snön. Det blev en besvärlig färd för oss alla.”

Från Elisabeth Hööks dagbok


”Trots hårt motstånd och martyrskap arbetade missionärerna troget med undervisning och sjukvård, de översatte och tryckte Bibeln och andra böcker, de bildade församlingar och tog hand om föräldralösa barn. Inget var omöjligt för dem. Missionärerna fungerade som pastorer, läkare, lärare, byggmästare och upptäcktsresande och de brann för att göra gott mot alla de mötte.” Ur Bertil Svenssons förord