Sommaren 2004 reser Elisabet ner till München. En stad som hon under mycket dramatiska förhållanden lämnade för 30 år sedan. Hon har fått brev från Wolfgang, som är svårt sjuk och som har något han vill berätta. Något han skulle ha sagt för länge sedan. Under vistelsen i Tyskland tillåter Elisabet att djupt undanträngda minnen får komma upp till ytan. Vanföreställningar, demoner och rädslor men också vackra, sköra, kärleksfulla minnen. Minnet av att ha ägt något mycket värdefullt och vackert. Hon vågar se dem, prata om dem och i tysthet utmana dem. Kanske inte förstå dem ‒ men när hon accepterar att de finns och funnits, börjar skuggorna, som följt henne i så många år, att mjukna i konturerna.