"Man fann honom på en liten höjd mitt i byn, utanför en av de många rykande ruinhögarna, med flickan i famnen.

    Det pyrde ännu ur husresterna, ur vilka man senare skulle gräva fram ytterligare fem svårt förkolnade kroppar, tre män, två kvinnor –

    Även benrester återfanns –

    Till aska reducerade, mänskoliknande formationer, små svarta stofthögar.

    Med största sannolikhet rörde det sig om småbarn, men dessa var så illa åtgångna att det lika gärna kunde varit hundar, katter, ja, träföremål.

    Delar av möblemanget.

    Vad som helst.

    Man hade försökt övertala honom, men han hade vägrat släppa den lilla… "

"För första gången skriver ... Kandre nu noveller, eller berättelser som hon valt att kalla dem, i dess konkreta bemärkelse. Noveller som känns utpräglat Mare Kandre samtidigt som man märker hur hon nu verkligen också nyttjar den korta berättelsens alla finesser där vartenda ord får betydelse för historiens gång.

  Styrkan ligger därför heller inte enbart i det poetiska språket (som hon behärskar intill fulländning) utan lika mycket i hennes sätt att låta historien lotsas fram genom till exempel ett pronomen. Men inte minst i hennes förmåga att avsluta en novell i alldeles rätt ögonblick - så att man nästan tappar andan."

Miranda Landen i Göteborgsposten

"[MARE KANDRES] NYA novellsamling Hetta och vitt bekräftar hennes position som en säregen språkkonstnär med stark känsla för både form och fantasi. I tretton berättelser naglar hon fast människan i hennes kamp mot ondskan, mot meningslösheten, mot skräcken och livsäcklet.

... i utforskandet av de svåra ofta skuldfyllda erfarenheterna är hon oöverträffad i den unga prosan.

Maria Bergom Larsson i Aftonbladet

”Det som skiljer Hetta och vitt från Kandres tidigare produktion är samtidsanknytningen i flera av novellerna. Författaren fångar bilder ur nyhetsflödet, internaliserar dem och låter dem växa. ”

Amelie Björk i Göteborgsposten

"Kandre lyckas skriva sig in bakom tv-bildernas flimrande likgiltighet och gestalta människor som är lika hjälplösa i sin längtan som de är plågade av en fruktansvärd verklighet. … Det är hennes starkaste bok på länge."

Tomas Götselius i Dagens Nyheter