Retorikern, advokaten och politikern Marcus Tullius Cicero, som blev mördad på order av triumviren Marcus Antonius år 43 före Kristus, är för eftervärlden mest känd för sina tal och brev. Talen har uppfattats som ett mönster av kraftfull framställningskonst och breven låter oss komma personen Cicero inpå livet på ett sätt som saknar motstycke i den bevarade antika litteraturen.



Men Cicero skrev också mycket annat, inte minst filosofiska dialoger. Han gjorde inte anspråk på att vara filosof utan uppfattade sig själv som en sorts popularisator på området – han ville helt enkelt förmedla den grekiska filosofin till en romersk läsekrets. Men detta innebär inte att dialogerna ifråga saknar filosofisk relevans eller kulturhistoriskt intresse.



"Om plikterna", som skrevs mot slutet av Ciceros liv, är ett försök att belysa moraliska grundprinciper såväl som konkreta moraliska dilemman. Vilka krav ställer de fyra kardinaldygerna, visheten, rättvisan, tapperheten och måttfullheten, på oss som individer och medborgare? Hur gör vi en rimlig avvägning mellan vårt nödvändiga egenintresse och vårt lika nödvändiga samhällsansvar? Hur bör vi bete oss mot våra släktingar, våra grannar och våra vänner?



Vid just vänskapen fäster Cicero särskilt stor vikt. Vänskap var ofta strategisk i den romerska tillvaron, men för Cicero handlar vänskap i hög grad också om genuin uppskattning bortom alla strategiska överväganden. Det är i sådana resonemang som "Om plikterna" överskrider sitt ursprungliga kulturella sammanhang och placerar sig mitt i vårt.



Boken är försedd med en orienterande inledning om Cicero och hans tid av översättaren Magnus Wistrand, professor emeritus i latin vid Göteborgs universitet, och en efterskrift om dialogens filosofiska och kulturella inflytande på eftervärlden av Bo Lindberg, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.