En man reser tillbaka till det Göteborg han lämnade tio år tidigare. Han ska begrava en av sina bästa vänner men resan tillbaka blir också en resa i minnet och en rörelse framåt mot ett nytt liv.

Frank Öster har dött av ett hjärtfel - precis som Joe Strummer i The Clash. En av hans vänner bestämmer sig för att återförena deras gamla band The Christer Petterssons för att spela på Franks begravning.
Vännen som länge levt i ett vakuum, rest från ort till ort, levt på socialbidrag och undvikit relationer, tar på sig kostymen och löser en första klass-biljett tillbaka till Göteborg. Det Göteborg han lämnade tio år tidigare och inte tänkt återvända till.
På tåget kastas han bakåt i tiden, till den magiska skarven mellan åttiotal och nittiotal, till kompisgänget, drömmarna, svartklubbarna och allt som hände då. Lagren av damm blåser bort och en svunnen tid kommer till liv med all ungdomens rastlösa energi, och vännen känner att han inte längre är nöjd med att hans liv står på paus.
Så rullar tåget in på stationen i Göteborg och dåtid, nutid och framtid skaver mot varandra, flyter ihop, väcker hopp inför det som väntar.

Att leva och dö som Joe Strummer är Marcus Birros kärleksförklaring till Göteborg. Sitt Göteborg. Staden som alltid legat en liten bit bortom Avenyn. Staden som skapade Broder Daniel, stora drömmar och underbara svartklubbar. Romanen är en hyllning till kärleken och vänskapen som egentligen aldrig dör eller ens rostar.