Då fru Asrani inte ville störa Vishnu för den händelse att han ännu inte var död, tassade hon på tå med tekitteln i handen ner till tredje trappsteget ovanför trappavsatsen som han bodde på. Vishnu låg raklång på stenen med kroppen vinklad efter trappans krökning. Snörena på ett par gymnastikskor var snodda om fingrarna på ena handen; den andra låg utsträckt som om den strävade efter att dra upp kroppen till nästa trappsteg. Fru Asrani konstaterade dystert att Vishnu inte bara hade kräkts utan också gjort på sig. Hon hade förmanat grannen, fru Pathak, att inte ge honom något att äta när han var så sjuk, men när brydde sig den människan någonsin om vad man sa? Hon försökte låta bli att se på den stora fläcken som var på väg att breda ut sig genom det slitna tyget i Vishnus kakibyxor, de som hennes man hade skänkt honom vid senaste divali-festen. Vilket elände de skulle bli tvungna att be sin jamadarni komma och städa bort sörjan, och hon skulle inte göra det gratis, någon måste betala för det. Fru Asranis vidlyftiga kroppshydda spändes mot sarin som den var svept i, när hon kikade på Vishnu från säkerheten på det tredje trappsteget och tyst svor på att det inte skulle bli hon.
Vishnu är allt-i-allo i ett hyreshys i Bombay. Nu ligger han döende och grannarna, familjerna Pathak och Asrani, grälar om vem som ska betala ambulanstransporten. Alltefterhand som handlingen vindlar sig vidare uppför trapporna dras vi in i hyresgästernas olika livsdramer, och hyreshuset blir till en bild av ett Indien där religiösa föreställningar kolliderar med de vardagliga bestyren. Manil Suris debutroman är en underbart berättad skröna, som vibrerar av liv och är full av rikt tecknade, djupt mänskliga gestalter. Suri är född i Bombay och är professor i matematik vid universitetet i Maryland, USA.