Förvånansvärt få människor känner till hur omfattande kommunismens brott mot de mänskliga rättigheterna var i Sovjetunionen, vad som egentligen hände och hur detta har påverkat dagens samhälle.
I Sibiriens kalla famn får vi möta några av dem som överlevde och höra deras berättelser. De var alla barn, vars barndom fick ett tvärt slut i och med Sovjets ockupation.
Peep vaknade av sin brors gråt och undrade varför inte modern tystade lillebror, som hon alltid sov med i famnen för att hålla värmen. Brodern grät för att han frös och var hungrig, för modern, källan till mat och värme, var död.
För Vaike var potatisskal vad godis hade varit hemma i Estland.
För Ain är det lättare att skriva på ryska än på estniska. Varför?
Vem var det som sa åt Palmis syster att sluta knåda degen? Var det deras far eller var det en av soldaterna, som hade kommit för att hämta dem?
Alla historier är äkta och självupplevda av dem som berättar. Vad som gör deras berättelser aktuella idag är att det fortfarande, i ett nytt århundrade, finns människor som tvingas genomlida liknande skärseldar, trots att de själva inte har något brott att sona. Kanske kan det undvikas i framtiden?